Jag vill in

Jamie T imorgon, Debaser, medis, 20 fucking åldersgräns! Nu är jag seriöst sur, så putt. Bara för att jag är en skitunge som vill lyssna på Jamie Treays!

Att lära sig leva med det går inte så bra.

Jag går upp, raka vägen till termometern och konstaterar; 26 minus. Jag ryser till och vill genast krypa ner under duntäcket & mysa med alla kuddar. Men så kommer jag på att jag faktiskt har skolplikt. Så mot min egen vilja klär jag på mig många, många lager med mysiga men fula kläder. Sådant är livet när man bor i Sverige.

Lite senare blir det dags att traska iväg till skolan. Jag öppnar dörren, och kylan slår till mig i ansiktet med en riktig bitch-slap. Jag drar dragkedjan litet högre upp och fortsätter, som den kämpe jag är.

Ganska exakt på mitten av Blommensbergsvägen rullar bussen förbi. Folk befinner sig huller om buller bland säten & stora dunjackor. Svettiga ansikten pressas mot rutorna. Då kan jag inte låta bli att flina. Det känns så skönt att slippa bry sig om ersättningsbussar och tjura hela dagarna på SL.

Lyckan blir kortvarig. Vinden tar sats igen, redo för ännu en fight.

När man äntligen tagit sig igenom skoldagen, måste man knega hem igen. Där väntar en hög med läxor som, minst sagt, sträcker sig upp till skyn. Inte nog med det, det är iskallt hemma också. Jag petar lite på högen. Suckar. Tänker; Det där kan jag göra en annan dag.

Om det bara vore så väl, att jag faktiskt betade av listan som bara växer och växer. Ångest.

Då känns det bra att sängen står kvar, med kuddar och allt.