Två fåglar, döda och begravda.

Den blå, blev sjuk och dog. Den gröna dog några veckor senare av deprission (?)
Fåglarna fick mig att fundera; hur jag avskytt dem i alla dessa år, velat sälja dem, planerat att t.ex. proppa in en katt i buren (Vilket jag självklart aldrig skulle göra). De gick mig verkligen på nerverna, skrek och hade sig, skräpade ner med frön på golvet och att behöva ge dem mat&vatten varje morgon tog emot kan jag säga. Sammanfattning: jag var otroligt trött på dem.
Men varför kändes det så konstig när de helt plötslig bara är borta? Det står ingen stor bur framför spegeln, golvet fritt från fröskal, det är tyst i lägenheten när man är ensam hemma. Borde jag inte vara glad nu? Jag slipper dem ju äntligen!
Men allt det tomma fick mig att tänka på när jag köpte Fenix, den blå fågeln. Jag hade tjatat på mor och far som en galning på att få ett djur. Pappa är allergisk mot pälsdjur, så det kom inte på fråga. Jag minnns hur jag ville ha en ödla, möss, fiskar. Tillslut kom vi fram till att en fågel, det var nog bra. Jag minns hur vi åkte till skärholmen, när jag fick peka ut vilken fågel jag ville ha. Hur vi satt där i bilen tillbaka hem, hur glad jag var. Han låg i en liten låda och jag kände när han rörde sig där inne. Tjuvkikade lite, men inte så att han kunde flyga ut.
Det var skuldkänslorna som kröp fram där, när vi insåg att de var ju faktiskt små liv som satt där inne i buren, inga prydnader. De var inte bara två prylar man skulle kunna slänga i soporna, de tänkte ju faktiskt och hade känslor.