Dagen började klockan nio, jag visade min PRAO-skylt för receptionsmannen som då öppnade dörren åt mig. Han skrattade lite och sa att han känner igen mig, så jag behöver inte visa skylten för honom. Jag klev in i hissen och tryckte på våning tre.
Väl uppe hittade jag Lena, jag visade mina ritningar på maskeringar. Själv hade jag ingen aning om vad som skulle göras med dem. Vi pratade lite om hur man skulle se och reagera på en person med vardera maskering. Sedan började vi ta fram peruker i liknande nyanser till skisserna. Vi gick in till friseringen, där fick jag frisera perukerna efter bästa förmåga. Jag kom fram till att frisera peruker med riktigt hår är så mycket lättare än att försöka forma en syntetperuk.
Efter ett tag fick jag slut på inspiration och gick in till Lena i perukmakeriet, där hon satt och sydde en stomme till en peruk. Då fick jag reda på att vi skulle till National museet, på Caspar David Friedrich utställningen. Planerat var att jag skulle luncha med Harald, men jag fick bara en halvtimme på mig att äta. Så jag hade inte hunnit, plus att den planerade lunchen skulle ha ägt rum mycket senare. Jag hade gjort en äcklig pastasallad, allt berodde på den där äckliga pastan.
När jag ätit klart så började vi gå. Det var så härligt väder ute, fast än det var isande kallt. Det luktade höst, solen sken och de rödbruna löven dansade på marken.
OKEJ, det var alltså såhär långt jag kom innan jag orkade fortsätta med att skriva om hela veckan. Eller ja, de fyra dagarna. Men jag kommer inte skriva klart, inte speciellt pepp.
Jag har bestämt mig för att försöka ta upp bloggen igen och skriva, vi får se hur det går med den saken.
söndag 11 oktober 2009
tisdag 6 oktober 2009
Dag ett, day one, la dia uno
Rubriken var väl mest till för att jag skulle skryta om mina kunskaper i hela tre språk!
Satt och tittade igenom mina papper, som vi ska fylla i, de på engelska. En fråga var om jag var nervös? Jag svarade att det var jag inte alls, men nu kom jag på att jag hade planerat ganska mycket innan för att jag skulle komma i tid. Det var nog mest det som jag var nervös över, att inte komma i tid. Hade lagt fram kläder, vilket jag aldrig gör annars. Testade hitta.se's nya funktion, man kan gå omkring på gatorna, gick runt där för att veta att jag gick in i rätt dörr. Hade kollat på sl.se vilken tunnelbana jag skulle ta, satt trippla larm på mobilen och lovat mig själv att inte snooza.
Jag tog cykeln till tunnelbanan i Aspudden, trodde jag skulle missa den. Men det går sjukt mycket fortare med cykel än att gå, verkligen jättemycket snabbare. Kom för tidigt, den skulle inte gå förens om fyra minuter. Jag går eller cyklar till skolan i vanliga fall, så har nästan aldrig åkt tunnelbana så tidigt på morgonen, då när det är rusningstid. Det kändes jätte fel, så fulla vagnar, all stress. Usch, jag trivdes inte alls.
Jag gick av i Östermalmstorg, var tvungen att gå under byggställningar, vilket är det värsta jag vet. Det är en ganska jobbig gata på väg till Dramaten, så jag vågade inte gå i gatan heller. Väldigt långt ut på trottoarkanten blev det i alla fall. Jag hittade direkt till sceningången, puh.
Satt i receptionen i sådär elva minuter kanske, då blev jag faktiskt nervös för att jag hade gått fel. Men jag var bara för tidig, nu var klockan några minuter över nio. Hade jag gått fel? Folk gick in och ut genom dörrarna. Mannen i receptionen hojtar till och frågar vad jag gör där, Prao hos Lena Wrange säger jag. "Lena Wrange säger du?" Lisa nickar, ler och ser dum ut. Jag får en skylt där det står "PRAO Kungliga Dramatiska Teatern". Jag fortsätter att le mitt fåniga flin och sätter mig ner igen. Då kommer Lena. Hon var sen för att hon hade lämnat barnbarnen på dagis, mer förstod jag inte. Vi tar hissen upp.
I korridoren på väg till kapprummet möter vi folk, som är jätte glada, hälsar och frågar vem jag är. Jag kände mig så välkomnad. Lena visade mig runt lite, sitt skrivbord, perukmakeriet, sminklougen, och fikarummet. Hon tyckte att vi kunde ta det lite lugnt i början, så vi satte oss och tog en kopp te, kollade lite i böcker. Jag fastnade mycket för "STAGE theatre makeup". Satt och pratade med annan personal och hade det allmänt mysigt.
Efter ett tag kommer Lena in för att fråga om jag vill följa med en man som heter Tomas(Kan även stavas Thomas, stavningen är ingenting jag har koll på, med det spelar väl ingen roll? Tomas får det bli). Han ska kila iväg för att köpa hår, till någon brud nere i Sydafrika tror jag att det var, hon turnerade. Hon hade jätte bråttom att få ner håret. När vi kom fram till affären så hade de inte i den färgen, och det blev jätte jobbigt. Tomas praktiserar på Dramaten och håller på med sin första peruk nu, han ska vara där i två år.
När vi kommer tillbaka så säger Lena att jag ska få göra en mustasch. Lät jätte roligt tycker jag! Vi tar fram något huvud nålar fast en bit papper som är formad som huden mellan näsan och överläppen på mig är. En bit tyll ovanpå det (Det skulle ligga på ett visst sätt och så, men orkar inte förklara det här) Sen så får jag några slingor hår (Olika färger som man ska varva med, mörkast uderst, och så blanda färg och ljusare mer ovanpå) som matchar lite i färg till mitt hår. Sen så fick jag en jätte smal nål med en pytteliten hake på. Jag skulle sitta och ta igenom tre, fyra hårstrån i varje hål i det där tylltyget. Det var sjukt svårt! Hårstråna gick av, jag fastnade med den lilla haken hela tiden. Sen kom Tomas förbi, och visade hur jag skulle hålla för att det skulle bli lättare (Lena satt i möte då). Det gick jättemycket lättare då.
Sen så fick jag lunch tjugo över elva till tjugo i tolv. Jag hade inte med mig mat, så jag var tvungen att gå ut och hitta någon som ville äta med mig. Jag hittade tillslut Mirjam på Sandys (Dock inte det ur usla som jag praoade på i åttan). Jag köpte en grekisk pastasallad och en Snapple lemonade (Å vad den är god!). Hon i kassan var sjukt otrevlig, jag hade betalat och skulle lägga ner plånboken. Sen tittar jag upp och frågar efter kvittot, jag behöver ju det för att få tjugo kronor av skolan. Hon i kassan hade redan tagit nästa kund och snäser till mig att det är försent, men jag envisas med att jag behöver det. Tyvärr förjävels.
Tillbaka från lunchen fortsätter jag med mustaschen. Fick senare reda på att man visst inte skulle göra alla hål, utan bara varannat, så det blev en väldigt tjock mustasch. Den översta raden skulle man bara ta ett hårstrå i var hål, vilket var väldigt svårt. Då hjälpte tyvärr inte de smarta tipsen jag fått, för hårstråna gick av ändå. Men tillslut lyckades jag slutföra hela raden, gick in till fikarummet där Lena satt i maskmöte och lyssnade. Jag hade tydligen varit väldigt snabb, så hon kom på några fler uppgifter till mig. Nu var klockan strax över tre och jag fick gå hem. Jag var jätte trött, men det berodde på att jag knappt sov någonting i natt.
Jag satte på mig ytterkläder och vinkade adjö till folk i krukmakeriet. Hissen ned delade jag med en tjej, hon var glad och hälsade, sa att hon spelar i teatern askungen och undrade vad jag gjorde där, jag sa att jag praoade på maskeringsavdelningen. Mannen i receptionen sa hejdå och vi ses imorgon, de gyllenmålda dörrarna stängdes bakom mig.
Det var min första dag som PRAOelev på Kungliga Dramatiska Teatern. Jag tror inte att jag var tillräckligt tydlig över hur välkomnad jag kände mig där, hur vänliga alla är och vilken härlig plats det är. Men det tror jag inte heller att jag kan förklara, kan bara säga att jag är SÅ glad att Lena tog emot mig.
Satt och tittade igenom mina papper, som vi ska fylla i, de på engelska. En fråga var om jag var nervös? Jag svarade att det var jag inte alls, men nu kom jag på att jag hade planerat ganska mycket innan för att jag skulle komma i tid. Det var nog mest det som jag var nervös över, att inte komma i tid. Hade lagt fram kläder, vilket jag aldrig gör annars. Testade hitta.se's nya funktion, man kan gå omkring på gatorna, gick runt där för att veta att jag gick in i rätt dörr. Hade kollat på sl.se vilken tunnelbana jag skulle ta, satt trippla larm på mobilen och lovat mig själv att inte snooza.
Jag tog cykeln till tunnelbanan i Aspudden, trodde jag skulle missa den. Men det går sjukt mycket fortare med cykel än att gå, verkligen jättemycket snabbare. Kom för tidigt, den skulle inte gå förens om fyra minuter. Jag går eller cyklar till skolan i vanliga fall, så har nästan aldrig åkt tunnelbana så tidigt på morgonen, då när det är rusningstid. Det kändes jätte fel, så fulla vagnar, all stress. Usch, jag trivdes inte alls.
Jag gick av i Östermalmstorg, var tvungen att gå under byggställningar, vilket är det värsta jag vet. Det är en ganska jobbig gata på väg till Dramaten, så jag vågade inte gå i gatan heller. Väldigt långt ut på trottoarkanten blev det i alla fall. Jag hittade direkt till sceningången, puh.
Satt i receptionen i sådär elva minuter kanske, då blev jag faktiskt nervös för att jag hade gått fel. Men jag var bara för tidig, nu var klockan några minuter över nio. Hade jag gått fel? Folk gick in och ut genom dörrarna. Mannen i receptionen hojtar till och frågar vad jag gör där, Prao hos Lena Wrange säger jag. "Lena Wrange säger du?" Lisa nickar, ler och ser dum ut. Jag får en skylt där det står "PRAO Kungliga Dramatiska Teatern". Jag fortsätter att le mitt fåniga flin och sätter mig ner igen. Då kommer Lena. Hon var sen för att hon hade lämnat barnbarnen på dagis, mer förstod jag inte. Vi tar hissen upp.
I korridoren på väg till kapprummet möter vi folk, som är jätte glada, hälsar och frågar vem jag är. Jag kände mig så välkomnad. Lena visade mig runt lite, sitt skrivbord, perukmakeriet, sminklougen, och fikarummet. Hon tyckte att vi kunde ta det lite lugnt i början, så vi satte oss och tog en kopp te, kollade lite i böcker. Jag fastnade mycket för "STAGE theatre makeup". Satt och pratade med annan personal och hade det allmänt mysigt.
Efter ett tag kommer Lena in för att fråga om jag vill följa med en man som heter Tomas(Kan även stavas Thomas, stavningen är ingenting jag har koll på, med det spelar väl ingen roll? Tomas får det bli). Han ska kila iväg för att köpa hår, till någon brud nere i Sydafrika tror jag att det var, hon turnerade. Hon hade jätte bråttom att få ner håret. När vi kom fram till affären så hade de inte i den färgen, och det blev jätte jobbigt. Tomas praktiserar på Dramaten och håller på med sin första peruk nu, han ska vara där i två år.
När vi kommer tillbaka så säger Lena att jag ska få göra en mustasch. Lät jätte roligt tycker jag! Vi tar fram något huvud nålar fast en bit papper som är formad som huden mellan näsan och överläppen på mig är. En bit tyll ovanpå det (Det skulle ligga på ett visst sätt och så, men orkar inte förklara det här) Sen så får jag några slingor hår (Olika färger som man ska varva med, mörkast uderst, och så blanda färg och ljusare mer ovanpå) som matchar lite i färg till mitt hår. Sen så fick jag en jätte smal nål med en pytteliten hake på. Jag skulle sitta och ta igenom tre, fyra hårstrån i varje hål i det där tylltyget. Det var sjukt svårt! Hårstråna gick av, jag fastnade med den lilla haken hela tiden. Sen kom Tomas förbi, och visade hur jag skulle hålla för att det skulle bli lättare (Lena satt i möte då). Det gick jättemycket lättare då.
Sen så fick jag lunch tjugo över elva till tjugo i tolv. Jag hade inte med mig mat, så jag var tvungen att gå ut och hitta någon som ville äta med mig. Jag hittade tillslut Mirjam på Sandys (Dock inte det ur usla som jag praoade på i åttan). Jag köpte en grekisk pastasallad och en Snapple lemonade (Å vad den är god!). Hon i kassan var sjukt otrevlig, jag hade betalat och skulle lägga ner plånboken. Sen tittar jag upp och frågar efter kvittot, jag behöver ju det för att få tjugo kronor av skolan. Hon i kassan hade redan tagit nästa kund och snäser till mig att det är försent, men jag envisas med att jag behöver det. Tyvärr förjävels.
Tillbaka från lunchen fortsätter jag med mustaschen. Fick senare reda på att man visst inte skulle göra alla hål, utan bara varannat, så det blev en väldigt tjock mustasch. Den översta raden skulle man bara ta ett hårstrå i var hål, vilket var väldigt svårt. Då hjälpte tyvärr inte de smarta tipsen jag fått, för hårstråna gick av ändå. Men tillslut lyckades jag slutföra hela raden, gick in till fikarummet där Lena satt i maskmöte och lyssnade. Jag hade tydligen varit väldigt snabb, så hon kom på några fler uppgifter till mig. Nu var klockan strax över tre och jag fick gå hem. Jag var jätte trött, men det berodde på att jag knappt sov någonting i natt.
Jag satte på mig ytterkläder och vinkade adjö till folk i krukmakeriet. Hissen ned delade jag med en tjej, hon var glad och hälsade, sa att hon spelar i teatern askungen och undrade vad jag gjorde där, jag sa att jag praoade på maskeringsavdelningen. Mannen i receptionen sa hejdå och vi ses imorgon, de gyllenmålda dörrarna stängdes bakom mig.
Det var min första dag som PRAOelev på Kungliga Dramatiska Teatern. Jag tror inte att jag var tillräckligt tydlig över hur välkomnad jag kände mig där, hur vänliga alla är och vilken härlig plats det är. Men det tror jag inte heller att jag kan förklara, kan bara säga att jag är SÅ glad att Lena tog emot mig.
måndag 5 oktober 2009
PRAOOOOO
OKej, det har hänt massvis med saker sedan jag skrev senast, med det är ju synd att ni inte får veta dem, för jag ska nämligen skriva om varje dag under min prao-vecka.
Idag så var min handledare, Lena (nu kommer jag bara skriva Lena resten av veckan, inte handledare, så lär dig vem hon är och lägg henne på minnet) ledig, så det blev även jag. Vilket var ganska synd på sätt och vis, för jag tycker att min prao verkar så himla rolig!
Marion och Klara var lika lediga som jag, eller, Marion var. Vi skulle hälsa på folk på deras praoer, för att vi är så OTROLIGT sociala. Men Klara den dizzarN banga.
Alltså, jag och Marion sätter oss på en buss för att åka till Årsta torg, där Nora praoar. Vi kilar in på ett kafé för att fråga om Nora praoade där, men det gjorde hon inte. Det var iskallt ute, rent ut sagt outhärdligt, så vi slutade leta efter Nora där. Vi tyckte att vi hade gjort ett försök och unnade oss att få sätta oss på bussen tillbaka till liljeholmen.
Vi satt och radade upp najsiga personer i luften för att se vilka vi kunde hälsa på. De flesta visste vi inte vart de praoade, vart deras praoplatser låg eller så var det för långt bort. Klockan började ticka allt snabbare, vi började inte speciellt tidigt. Jag tror att klockan var runt två.
Några minuter senare bestämde vi oss för att bara hälsa på en person till, för folk skulle säkert snart sluta? Marion avbryter sitt tetrisspelande (!) för en sekund, för att ringa till Dennis. Marion visste att han praoade på Hemköp i Farsta, det får duga. Tuut tut, Ja men visst, blir svaret, han slutar klockan fyra. Det var bra, då har vi gott om tid. Men Marion är osäker, för hon minns nämligen väldigt starkt att hon hade gjort en resa till farsta en annan gång, vilket tog två timmar, hinner vi? Vi beslutar oss för att sätta oss på bussen mot Farsta Centrum, för buss skulle det vara, mycket mysigare än a la U-bahn.
Framme då, (hör och häpna) det tog endast 40 minuter, MED BUSS. Å jag, även Marion knallade vidar till Hemköp. Där hittade vi Dennis, tre praoelever för att flytta en vagn var det vi såg när vi klev in. När de hade gjort det kom Dennis över till oss där vi stod och diskuterade om hur man staplar konservburkar. Dennis samtalsämne var lite roligare, han berättade om sin minimaliska handledare som sa plurulurulurlurlrulr. Det gick inte att sluta garva efter att han hade beskrivit allt på Dennis-vis. Nu skulle de göra fint bland chipsen (fint&fin? Ja, så fint det går att gör med chipspåsar) En annan utav praoeleverna, nu mera kallad miniZlatan, skulle ta ner en chipsback, det gick inte så bra, det var för högt upp. Å, bara jag tänker på hur han stirrade och väste "hjälp mig dååå" får mig att flabba som bara den.
Vi lämnade Dennis, fast nu tog vi tunnelbanan hem. Marion skulle hämta sin dator och fick inte komma för sent till träningen. Jag hoppade av i Örnsberg och cyklade hem. Najz dag.
Idag så var min handledare, Lena (nu kommer jag bara skriva Lena resten av veckan, inte handledare, så lär dig vem hon är och lägg henne på minnet) ledig, så det blev även jag. Vilket var ganska synd på sätt och vis, för jag tycker att min prao verkar så himla rolig!
Marion och Klara var lika lediga som jag, eller, Marion var. Vi skulle hälsa på folk på deras praoer, för att vi är så OTROLIGT sociala. Men Klara den dizzarN banga.
Alltså, jag och Marion sätter oss på en buss för att åka till Årsta torg, där Nora praoar. Vi kilar in på ett kafé för att fråga om Nora praoade där, men det gjorde hon inte. Det var iskallt ute, rent ut sagt outhärdligt, så vi slutade leta efter Nora där. Vi tyckte att vi hade gjort ett försök och unnade oss att få sätta oss på bussen tillbaka till liljeholmen.
Vi satt och radade upp najsiga personer i luften för att se vilka vi kunde hälsa på. De flesta visste vi inte vart de praoade, vart deras praoplatser låg eller så var det för långt bort. Klockan började ticka allt snabbare, vi började inte speciellt tidigt. Jag tror att klockan var runt två.
Några minuter senare bestämde vi oss för att bara hälsa på en person till, för folk skulle säkert snart sluta? Marion avbryter sitt tetrisspelande (!) för en sekund, för att ringa till Dennis. Marion visste att han praoade på Hemköp i Farsta, det får duga. Tuut tut, Ja men visst, blir svaret, han slutar klockan fyra. Det var bra, då har vi gott om tid. Men Marion är osäker, för hon minns nämligen väldigt starkt att hon hade gjort en resa till farsta en annan gång, vilket tog två timmar, hinner vi? Vi beslutar oss för att sätta oss på bussen mot Farsta Centrum, för buss skulle det vara, mycket mysigare än a la U-bahn.
Framme då, (hör och häpna) det tog endast 40 minuter, MED BUSS. Å jag, även Marion knallade vidar till Hemköp. Där hittade vi Dennis, tre praoelever för att flytta en vagn var det vi såg när vi klev in. När de hade gjort det kom Dennis över till oss där vi stod och diskuterade om hur man staplar konservburkar. Dennis samtalsämne var lite roligare, han berättade om sin minimaliska handledare som sa plurulurulurlurlrulr. Det gick inte att sluta garva efter att han hade beskrivit allt på Dennis-vis. Nu skulle de göra fint bland chipsen (fint&fin? Ja, så fint det går att gör med chipspåsar) En annan utav praoeleverna, nu mera kallad miniZlatan, skulle ta ner en chipsback, det gick inte så bra, det var för högt upp. Å, bara jag tänker på hur han stirrade och väste "hjälp mig dååå" får mig att flabba som bara den.
Vi lämnade Dennis, fast nu tog vi tunnelbanan hem. Marion skulle hämta sin dator och fick inte komma för sent till träningen. Jag hoppade av i Örnsberg och cyklade hem. Najz dag.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
