Dag ett, day one, la dia uno

Rubriken var väl mest till för att jag skulle skryta om mina kunskaper i hela tre språk!

Satt och tittade igenom mina papper, som vi ska fylla i, de på engelska. En fråga var om jag var nervös? Jag svarade att det var jag inte alls, men nu kom jag på att jag hade planerat ganska mycket innan för att jag skulle komma i tid. Det var nog mest det som jag var nervös över, att inte komma i tid. Hade lagt fram kläder, vilket jag aldrig gör annars. Testade hitta.se's nya funktion, man kan gå omkring på gatorna, gick runt där för att veta att jag gick in i rätt dörr. Hade kollat på sl.se vilken tunnelbana jag skulle ta, satt trippla larm på mobilen och lovat mig själv att inte snooza.

Jag tog cykeln till tunnelbanan i Aspudden, trodde jag skulle missa den. Men det går sjukt mycket fortare med cykel än att gå, verkligen jättemycket snabbare. Kom för tidigt, den skulle inte gå förens om fyra minuter. Jag går eller cyklar till skolan i vanliga fall, så har nästan aldrig åkt tunnelbana så tidigt på morgonen, då när det är rusningstid. Det kändes jätte fel, så fulla vagnar, all stress. Usch, jag trivdes inte alls.

Jag gick av i Östermalmstorg, var tvungen att gå under byggställningar, vilket är det värsta jag vet. Det är en ganska jobbig gata på väg till Dramaten, så jag vågade inte gå i gatan heller. Väldigt långt ut på trottoarkanten blev det i alla fall. Jag hittade direkt till sceningången, puh.

Satt i receptionen i sådär elva minuter kanske, då blev jag faktiskt nervös för att jag hade gått fel. Men jag var bara för tidig, nu var klockan några minuter över nio. Hade jag gått fel? Folk gick in och ut genom dörrarna. Mannen i receptionen hojtar till och frågar vad jag gör där, Prao hos Lena Wrange säger jag. "Lena Wrange säger du?" Lisa nickar, ler och ser dum ut. Jag får en skylt där det står "PRAO Kungliga Dramatiska Teatern". Jag fortsätter att le mitt fåniga flin och sätter mig ner igen. Då kommer Lena. Hon var sen för att hon hade lämnat barnbarnen på dagis, mer förstod jag inte. Vi tar hissen upp.

I korridoren på väg till kapprummet möter vi folk, som är jätte glada, hälsar och frågar vem jag är. Jag kände mig så välkomnad. Lena visade mig runt lite, sitt skrivbord, perukmakeriet, sminklougen, och fikarummet. Hon tyckte att vi kunde ta det lite lugnt i början, så vi satte oss och tog en kopp te, kollade lite i böcker. Jag fastnade mycket för "STAGE theatre makeup". Satt och pratade med annan personal och hade det allmänt mysigt.

Efter ett tag kommer Lena in för att fråga om jag vill följa med en man som heter Tomas(Kan även stavas Thomas, stavningen är ingenting jag har koll på, med det spelar väl ingen roll? Tomas får det bli). Han ska kila iväg för att köpa hår, till någon brud nere i Sydafrika tror jag att det var, hon turnerade. Hon hade jätte bråttom att få ner håret. När vi kom fram till affären så hade de inte i den färgen, och det blev jätte jobbigt. Tomas praktiserar på Dramaten och håller på med sin första peruk nu, han ska vara där i två år.

När vi kommer tillbaka så säger Lena att jag ska få göra en mustasch. Lät jätte roligt tycker jag! Vi tar fram något huvud nålar fast en bit papper som är formad som huden mellan näsan och överläppen på mig är. En bit tyll ovanpå det (Det skulle ligga på ett visst sätt och så, men orkar inte förklara det här) Sen så får jag några slingor hår (Olika färger som man ska varva med, mörkast uderst, och så blanda färg och ljusare mer ovanpå) som matchar lite i färg till mitt hår. Sen så fick jag en jätte smal nål med en pytteliten hake på. Jag skulle sitta och ta igenom tre, fyra hårstrån i varje hål i det där tylltyget. Det var sjukt svårt! Hårstråna gick av, jag fastnade med den lilla haken hela tiden. Sen kom Tomas förbi, och visade hur jag skulle hålla för att det skulle bli lättare (Lena satt i möte då). Det gick jättemycket lättare då.

Sen så fick jag lunch tjugo över elva till tjugo i tolv. Jag hade inte med mig mat, så jag var tvungen att gå ut och hitta någon som ville äta med mig. Jag hittade tillslut Mirjam på Sandys (Dock inte det ur usla som jag praoade på i åttan). Jag köpte en grekisk pastasallad och en Snapple lemonade (Å vad den är god!). Hon i kassan var sjukt otrevlig, jag hade betalat och skulle lägga ner plånboken. Sen tittar jag upp och frågar efter kvittot, jag behöver ju det för att få tjugo kronor av skolan. Hon i kassan hade redan tagit nästa kund och snäser till mig att det är försent, men jag envisas med att jag behöver det. Tyvärr förjävels.

Tillbaka från lunchen fortsätter jag med mustaschen. Fick senare reda på att man visst inte skulle göra alla hål, utan bara varannat, så det blev en väldigt tjock mustasch. Den översta raden skulle man bara ta ett hårstrå i var hål, vilket var väldigt svårt. Då hjälpte tyvärr inte de smarta tipsen jag fått, för hårstråna gick av ändå. Men tillslut lyckades jag slutföra hela raden, gick in till fikarummet där Lena satt i maskmöte och lyssnade. Jag hade tydligen varit väldigt snabb, så hon kom på några fler uppgifter till mig. Nu var klockan strax över tre och jag fick gå hem. Jag var jätte trött, men det berodde på att jag knappt sov någonting i natt.

Jag satte på mig ytterkläder och vinkade adjö till folk i krukmakeriet. Hissen ned delade jag med en tjej, hon var glad och hälsade, sa att hon spelar i teatern askungen och undrade vad jag gjorde där, jag sa att jag praoade på maskeringsavdelningen. Mannen i receptionen sa hejdå och vi ses imorgon, de gyllenmålda dörrarna stängdes bakom mig.


Det var min första dag som PRAOelev på Kungliga Dramatiska Teatern. Jag tror inte att jag var tillräckligt tydlig över hur välkomnad jag kände mig där, hur vänliga alla är och vilken härlig plats det är. Men det tror jag inte heller att jag kan förklara, kan bara säga att jag är SÅ glad att Lena tog emot mig.